Jamenurå

Nog känns det lite skämmigt att det inte har hänt något på så lång tid, men nu är det dags.

Vi tillbringade ju faktiskt några dagar i Lau i anslutning till sportlovet redan så därför måste jag ju lägga upp en liten vacker vinterbild för att bjuda på en referens:

För övrigt ägnades dessa dagar mestadels åt en blandning av lycklig vila och mindre lyckliga försök att angripa golvet i köket. Vi hade ju tidigare försökt oss på att slipa detsamma, men då det var fullkomligt indränkt i härligt fet fernissa satte det snabbt igen slippapperet som snart blev helt oanvändbart. Således utomordentligt oekonomiskt.

I stället försökte vi nu att hantera golvet som en gammal träbåt som underkastar sig den (v)årliga skötseln och detta var inte helt utan framgång. Värmepistol och stålskrapa heter receptet.

PÅÅSKLOOOV !!

Så här vårligt såg det ut redan på påskaftonen

Ja, lov och lov, det får står för hustrun. Själv får jag slänga in surt förvärvade semesterdagar. När vi ändå är inne på den melodien finns väl också anledning att lägga till: "Semester och semester" .... Ja, ni förstår säkert.

Vi kom iväg på påskaftonens morgon, efter att ha delat det enda ägget vi kunde hitta och rågat halvorna med snuskigt billigt smågodis till pojkarna som bistådda av grundliga förmaningar skulle husera själva en vecka. Hmmm, 15 resp 18 år - vågat, eller hur?

(Dom var faktiskt jätteduktiga).

Målet var som vanligt satt för högt - typ köket klart - men trots att det inte slutade på det viset är vi ganska stolta över vad vi åstadkommit.
Det blev omedelbar fokus på att fortsätta det påbörjade båt-, förlåt golv-renoveringsprojektet. Med knäskydd, andningsmask, värmepistol och stålskrapa i högsta hugg kastade sig H oförskräckt in i arbetet.

Nu ljuger bilden lite då detta var i ett senare skede av arbetet och bara kanterna återstod.

Själv hade jag förmånen att förbli ståendes då jag satte igång att renovera infattningen för fönstret mot baksidan.

Det här är också lite lögn, för så här fint såg det absolut inte ut när jag började.

Fönsterkarmarna rensades från spikar och nubb och skrapades, slipades, spacklades och grundmålades. Fin plywood fick bli inklädnad där virket inte var förstklassigt i själva nischen, men insidan av bågen är gjord i ädlaste gotlandsväxt kärnfuru från tidigt 1900-tal.

H gnuggade vidare med golvet. Centimeter för centimeter.

Efter fönstret var det den putsade väggen som skulle få sitt.
Tidigare hade vi ju reparerat håligheterna med C-puts och nu var det hög tid för slutfinish i gipsputs. Det är ett underbart material att arbeta med, då det är väldigt smidigt och nästan plastiskt i konsistensen. Slutresultatet går heller inte av för hackor. Det lär heller inte vara särskilt känsligt för sprickbildning och liknande utan behåller en viss elasticitet.
Den stora frågan som kvarstår nu är hur vi ska ytbehandla den - med eller utan färgpigment. Den är nu lite gråvit, men framför allt kritar den av sig en aning.

Åter till H nere på golvet.

Hennes insats är oförglömligt vederhäftig och obestridligt imponerande. Detta till trots visar det sig efter ett par dagar(!) att vi hamnat i ett läge då vi varken vet ut eller in. Kommer vi verkligen i mål? Blir slutresultatet ett golv som kommer att kunna behandlas på annat sätt än med kraftig färg?

Vi hade gjort ett misslyckat försök redan i höstas, men efter att ha pillat och skruvat lite grann med inställningarna på elhyveln, gav vi den en chans igen och nu minsann - nu hade den effekt.
Helt plötsligt släppte det hemska ytlagret (plus lite till förståss) på golvet och ett rent furugolv uppenbarade sig med större tydlighet än nånsin tidigare. Istället för centimetrar kunde vi mäta framgångarna i decimetrar som snart växte till metrar. En sån obeskrivlig lättnad.
Vi turades om med att köra hyveln och ligga utefter väggarna med excenterslip och grövsta papper för att ta hand om de skrymslen dit hyveln inte nådde.

Så småningom var furutiljorna så pass frilagda att vi kunde boka upp en golvslip från Sudergolv i Hemse. Den var ledig först på fredagen och så fick det bli.
Även om köksgolvet begränsar sig till drygt 20 kvadratmeter blev det en lång dag med hörselkåpor och andningsmask. H var nog den allra tålmodigaste av oss och drog det tyngsta lasset.

Nu lyckades jag hitta lite mer nytta att bidra med, då jag bilade upp lite gamla fula kakelplattor runt spisen. Där tänker vi oss så småningom lägga klinker, med det får anstå till senare i livet då vi ska bygga om diskbänken och skåpen därunder.

Veckan innehöll inte bara slit, knog och trötta ryggar. Tvärtom tog vi oss som vanligt tid till att koppla av, äta och dricka enkelt men gott och förståss glo på TV och läsa böcker.
Vi umgicks lite grann med såväl granne Andreas som hans farmor och - en ny trevlig bekantskap - hans faster.
Själv tog jag en sväng och gjorde lite affärer med Bo (åter till dessa snart).

En liten märklig historia måste berättas.
För de som träffar mig med någorlunda regelbundenhet har jag säkert inte lyckats hålla hemligt att jag närt på en liten dröm eller önskan att komma över och lägga vantarna på något litet virkeslager. Tänk att ha det mesta av vad man kan tänkas behöva där ute i ladan. Underbart :-)

En som jag uppenbarligen inte har delat med mig till är just grannen Andreas. Först när han satt och fikade hos oss i söndags slank det över mina läppar varvid han säger att han sålt sitt virkeslager 3 timmar (!!!) tidigare samma dag. Han tröttnade på sitt virke som mest låg i vägen och la ut en annons på Blocket. Helt osannolikt.

Sensmoral: dela med dig av dina tankar och drömmar till ALLA.

I vilket fall (och här kommer vi åter till Bo). I torsdags la jag en beställning på ett mindre virkesförråd hos Bo. Med fokus på 1 tum 7, ska han plocka ihop virke av lite blandade användbara dimensioner till oss för leverans nästa gång vi kommer ner. Slutet gott, allting gott.